Idag mår jag faktiskt....ganska bra!

Skönt som tusan.
Men ska ta det lite lugnt idag ändå, typ iväg och pussa på hästarna :)

Ta inte fel på curry och kanel när du lagar mat.

Det kan bli så...äckligt?!

*dör av skratt*

Sista dagarna har varit konstiga.

Jag har gått omkring som i en dimma, legat på soffan och knappt kunnat ta mig därifrån. Att inte ens kunna ta sig till hästarna, ja det har nog aldrig hänt förr vad jag kan minnas. Ikväll mår jag bättre, men ändå försöker jag göra alla till lags. Trots att jag som sagt faktiskt mår bättre.

Men det blir säkert fel det också.

Jag har varit innerligt trött, så trött om man kan bli av att vara uppe på nätterna, utan att veta om det.

Nu är vi två som har försökt ringa, men när man inte kommer fram, ja vad ska man då göra? Sitta och vänta i en massa timmar? För att sen få höra att det inte är något farligt? Nej tack, då är soffan mer lockande. Min läkare ringer på måndag som vi bestämt, kanske har han någon bra idé. Men trots det föröker jag komma fram på telefon.

Vad som är fel, ja det kan man bara gissa sig till.

Men jag gör det knappast av vilje.

Roligt? NEJ!

Jag gör så gott jag kan, men även det blir fel.

Vilket allt jag gör just nu blir, fel.

Vilket är väldigt tröttsamt.

Inte blir det bättre av missuppfattningar heller. Vilket det har visat sig ha blivit, ganska ordentliga såna också. Vilket inte heller är speciellt roligt.

Att skrika, det gör knappast situationen bättre.

Men jag försöker ändå göra det, men till vilken nytta.

Om tre veckor flyttar jag i alla fall. Lite nervöst.

Så, en månad kvar för mig och pållarna här, tack och lov.

Blir inga sömnmediciner ikväll iaf. Hoppas på en förbättring då. Tog mycket mindre av det igår och natten till idag blev lindrigare. Så idag ska jag inte ta någonting all helt enkelt.

Det kan man göra ett par dygn i sträck va?

Oh inte mycket händer i bloggen heller, har lite annat att tänka på för tillfället.

De som vill veta, får väl ringa.

Jag gillar inte snacket som går runt om heller.

Punkt.

Imorgon fyller min lilla bebis 4 år...världens bästa häst! *hjärta*

Snart har han funnits hos mig i tre år, underbara år!

Tyvärr kommer jag inte att vara hos honom imorgon, men jag får skicka lite morötter och annat gott med tankens kraft.

Stort GRATTIS lilla vän!
Jag avgudar dig, är så stolt! Den fula ankungen blev en svan...

För några år sen fick jag äta den medicinen och det var vidrigt.
Aldrig mer.

I förrgår natt hände det något som känns lika hemskt.

Fast jag var inte medveten om det, vad det var som var så hemskt så hemskt.

Men när jag såg, och hörde, vad jag sysslat med på natten..

Pratade med läkaren i eftermiddags, ett långt och intressant samtal - men ändå skrämmande! Jag gillar honom helskarpt, en av få under alla år som faktiskt lyssnar och framförallt förstår mina rädslor.

Akutbesök i helgen om det är nödvändigt och han ringer mig igen på måndag för att gå igenom helgen. Skönt..

En förmodad snedtändning på medicinerna. En ganska illa sådan, samt  farligt, eftersom jag är helt ensam. Men minsta lilla som är konstigt, har jag lovat att åka in akut.

Jag får inte ta alla medicinerna nu...lovade det...men fan vet om jag kan hålla det...

Min mardröm är att det händer en gång till, och att jag öppnar ytterdörren och katterna kommer ut. Snälla snälla, säg att det inte kommer att hända - någonsin!

Är ledig från stallet, hela helgen om jag vill det. Vilket jag tänker vara.

Tack för hjälpen med det Mie!

Jag hade inte fixat de samtalen själv idag.

ML. Underbara vän. Tack för allt stöd! Du är underbar!

Till alla andra...förlåt att jag skrämts. Inte för att jag har kunnat styra det själv, men ändå, jag har inte varit med och uppdaterat som jag borde. Jag har skrämt mig själv och är fortfarande rädd. Mest rädd för att vara ensam i den dimma jag befinner mig i, den är obehaglig, men ändå bättre än tidigare idag.

Hoppas på att få en lugn natt nu. Det behöver jag, verkligen.
Är trött, så innerligt trött...tredje dygnet nu som jag går omkring i ett vakum. Soffan och sängen är nu min plats här hemma. Var för en stund sen iväg för att köpa lite "tycka synd om", men bara att gå de 100 m till statoil var jobbigt. Så det blir ryggläge ett par dagar till...

Mitt "bubbel-liv" som jag funnits i de sista dagarna har blivit ett riktigt liv...

Något jag inte vill vara med om fler gånger...

Väntar på att bli uppringd.

Men telefonen ligger bredvid mig och ringer aldrig.

Panik panik...

Ska jag verkligen behöva åka in akut?

Räckte med att jag pratade med dom igår...

Jag är inte rädd.

Jag är livrädd.

Jag är så trött att jag skulle kunna somna på en sekund, utan några som helst problem. För sömn, det har jag inte fått de sista två nätterna (inte riktig sådan iaf..). Problemet är att jag inte vågar sova, av förklarliga skäl...

Vad är det som hänt?
Eller händer?

Går det över?

Hur ska det gå över?

Hjälp :(

Ja, jag är feg, precis som rubriken säger. Som vanligt, handlar det om att jag inte vågar öppna munnen och säga hur det egentligen är.Nu är det nog värre än vanligt är jag rädd, jag sitter som en liten grå mus i en hörna och är livrädd för att bli trampad på. För tänk om det händer? Att jag kryper fram och säger "snälla, kan du hjälpa mig?". Katastrof, ett stort nederlag för mig!

Om jag inte vågar öppna mig för mina vänner, hur ska jag då kunna gå vidare? Feghet.Varför vågar jag inte säga hela sanningen?Jag är innerligt trött på att inte våga. Varför ska det vara så svårt?Ingenting är omöjligt! Den enda som kan göra det omöjligt, det är den som inte vågar fullt ut. Vilket jag inte gör för tillfället, så jag får nog stå mitt kast trots allt, även om jag inte vill.

Räcker det med att psykologen lyssnar på mig?

Varför vågar jag inte öppna hjärtat för mina vänner också?

Så mycket som jag försöker ta mig igenom just nu, det är fruktansvärt jobbigt.

Där kan jag bryta ihop, utan att känna mig dum och patetisk. För det är precis det jag gör där, visar alla känslor. Jag  både skrattar och gråter, för jag vägrar att ännu en gång behöva läsa att jag är affektlös i min journal. För det är jag inte, oavsett vad andra säger.Jag dömer aldrig andras handling och ord.

För vad har jag för rätt att döma andra? Precis lika liten som andra får eller ska döma mig.Varför kan inte rädslan jag har i mig ta slut?jag är nog för stolt för att förstå, inse, agera utifrån situationen.Jag är osäker...söker sanningen. Tvekar för mycket.

Ibland så vill jag få dig att brista ut i gråt.
Ibland så vill jag nå dig och viska tyst förlåt.

Vad finns kvar?

Plötsligt flammar det upp och jag står utanpå och ser mig själv.
Jag finns, men ändå inte...

Ibland tror jag en utskällning kan hjälpa.

Men vad vet jag, jag står bara vid sidan om och tittar.

Den lilla musen. Den är jag nog, trots allt. När jag tänker efter.