Jag blir galen!

Men alltså, ärligt talat, hur kan man tappa bort en KÖKSMATTA??

Det är ju helt sinnessjukt, något så stort kan inte bara försvinna sådär, finns inte en chans. Men nu har det ändå hänt, av någon mycket märklig anledning.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockeybladet/internationellt/hockeyvm2009/article5009343.ab

Minsann...samma ställe där jag fick min krosskada.
Som jag fortfarande har problem med.

Många gånger önskar jag att det, som i fallet ovan, hellre hade blivit en rejäl fraktur - mindre ont och framförallt så läker det bättre!

Regnbågsbron

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,

så kommer det till Regnbågsbron.

Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner

så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,

och våra vänner har det varmt och skönt.

Alla djur som har varit sjuka och gamla

blir återställda till hälsa och vigör;

de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,

precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;

de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.

Alla springer och leker tillsammans,

men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.

Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,

hans ben bär honom fortare och fortare.

Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut

i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,

dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,

och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur

som så länge varit frånvarande från ditt liv

men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

Tja, kom på att jag inte har skrivit om dom på ett tag....

Lillkitarna mår kanonbra!
Imorgon fyller Pondus 4 år! Min lilla bebis är stor nu! :D

Eldman han bara...är? Söt som socker.
Igår fick jag nog, jag bara var tvungen och mäta hans man. Dränkte den i pälsglans i förrgår så jag fick reda ut den igår (nåja, hyfsat...den är så förbannat tjock). 62 cm på längsta stället! :O Både jag och stallägaren såg ut som frågetecken........

Inom en månad flyttar jag och ena hästen :D.

Eller ja, kanske båda flyttar med på en gång...får se...

*lyckligast i världen*

Det ramlade in ett mail...

Läste det och satte kaffet i halsen.

Letade upp mobilen och ringde lite smånervös till pappa som fick rycka in som letande och moralikt stöd till min väldiga nervositet.

"Ja, det stämmer".

Åh jävlar. Ska jag vara med i Debatt på svt?

Kul? Ja!
Ska jag? Nja.

Jösses.

Tror jag får ta tag i det imorgon *puh*.

Det var inte bara guld och gröna skogar...vi hade lite allvarligt prat också, jag och psykologen. Jag har varit tvungen att rota lite, prata lite med andra, rådfråga och sen snoka på nätet lite.

Skrev ju igår om vad psykologen sa angående recept...

Min psykolog fick det trevliga uppdraget att upplysa mig om läget, då min läkare inte är på plats för tillfället och inte är tillbaka på några veckor. Kravet var "köp själv eller få på recept", men fördes fram till mig på ett sätt så jag skulle fortsätta vara hyfsat "glad". Och som sagt, jag är lite förvirrad och glömmer bort saker, om jag inte får det på recept...då blri det en rutin, vilka jag behöver för att fungera normalt.

Det låter nog väldigt löjligt i mångas öron, men för min kropp som redan är så pass nedgången som den är, så är det ganska allvarligt.

Jag har tagits upp bland läkarna på avdelningen och tydligen har de även konsulterat andra utifrån (för de är själva inte experter på området av förklarliga orsaker).

Detta kräver både mycket och många mediciner, några av dessa förmodligen resten av livet. Det känns inte så kul, men det är priset, för det liv jag tidigare levt. Detta kan jag till stor del inte "bara" skylla på någon sjukdom (men som iofs har bidragit mycket) som tex min anorexi, utan jag har bidragit till det en hel del själv...jag har inte levt något sunt eller bra liv direkt...

Vi snackar alltså inte nu om "bara lite vitaminbrist", utan det är förmodligen som det ser ut nu och vad jag fått veta antagligen svåra sådana. Kan bara hoppas på att det mesta går att rätta till, men frågan är hur mycket det redan förstört? Det är ganska uppenbart nu när jag läser på, att det redan har gått långt. Hur har detta kunnats missas, under alla dessa år av behandling jag fått?

Det är synd att man inte kan gå tillbaka 15 år och rätta till det som gick fel från början...

Så nu väntar även omfattande medicinska utredningar.

Det känns lite dumt att skriva om det här, för jag har inte ens berättat det för mina vänner.

Jag lät nog mest glad igår, vilket jag var iofs - men självklart fanns tankarna på annat håll också. Känns jäkligt ruttet om jag ska vara allvarlig..

Ja det kändes faktiskt så, herregud vad jag skrattade hela den timmen jag var där.

Dock var jag inte ensam om det, han kved av skratt till slut han också.

Vi gick igenom mina rutiner och tvångstankar. de är lika konstiga båda två...

Samt mitt ätande, vilket inte är på topp just nu.
Det är varmt, jag äter inte mycket. Vet inte varför, men mat när det är varmt, det fungerar inte i min värld.

Fick order om att börja knapra vitaminer.
Jaja...ska försöka komma ihåg det...

"Eller ska jag be Bo skriva ut ett recept? Nej det var en dum fråga, får du det ingår det i dina rutiner tillsammans med de andra medicinerna och då vet jag att du tar".
Hahaha, ja han har redan lärt sig hur jag fungerar =D.

Han försökte hålla sig för skratt när jag berättade hur jag tidigare andades när jag åkte bil. Jag var tvungen att ta ett andetag precis mellan två telefonstolpar. Gissa hur jobbigt det blev när det blev glest mellan dessa?

Sen kunde jag inte låta blir att berätta om rutinerna kring väckarklockan...de är helt hysteriska. Efter det kunde han inte hålla sig för skratt längre.

"Jag ska skriva med stora bokstäver i journalen, patienten har HUMOR".

Ja, men en ganska dålig sådan ;P.

Nåja, vi hade en stunds glädje i alla fall.
Det behövde jag! Vem vet, kanske han också? ;)

Han avslutade det hela med: "Ta inte illa upp men du är lite störd" .

Nähä 

Idag blev det tydligen ännu mer tydligt att jag har Asperger.
Vet inte vad jag ska tro, det är lite skrämmande faktiskt. Så har jag aldrig känt inför något tidigare inom psykiatrin.

Jag vet inte hur det gick till, men jäklarns vilken energi jag fick när jag kom hem. Tjo!
Iväg till stallet och röjde där...med betoning på röjde...
Men nu, när jag kom hem, fick jag en huvudvärk som inte är av denna värld...
(hoppas din är borta Annica, tror jag snodde din).